Kejsarens armé packar tyst ihop sina saker på det sovande värdshuset. Innan gryningsljuset har nått över kärret startar de sin resa söderut. De är numera en rätt brokig skara och två av dem är utan hästar. Alla skruvar på sig vid tanken på att  de lämnar ett oroväckande minnesvärt spår efter sig. Khioni manar på dem, men när solen står högt på himlen och de lagt drygt en halv dagsvandring bakom sig slår de läger för lunch och Khioni beordrar dem alla att byta om. Kejsarens armés kläder åker snabbt ner i packningen och motståndsrörelsen ersätter de pråliga soldatdräkterna med mer intetsägande kläder. I en intilliggande by köper gruppen en enkel vagn och snabbt parar de ihop sig till mindre grupper: Khioni och Nico tar sig an rollerna som gruppens vakter och behåller därför sina vapen. Alenna och Enaly blir vagnens ägare medan Dion, Tash och Omaira får uppträda som deras sykon. Marius, Calliope och Dillon blir kringresande läkekunniga och spelar på att de fått skjuts med vagnen. Med sina nya identiteter reser gruppen vidare tills natten faller.

Nästa dag  kring middagstid hinner nyheten från Serrade ikapp sällskapet. Därefter följer ett kort men intensivt krismöte. I och med att Serrade har bränts ner av dödsjägare så har allt förändrats. De vet inte längre var kistan finns, har den rest genom Serrade ännu? Har dödsjägarna den? Eller har de också fått höra nyheten och helt enkelt återvänt med kistan till Acres? Och det går inte längre att ignorera att deras grupp till stor del består utav drakryttare och numera fyra civila. De kommer vara i alldeles för stort underläge om de blir attackerade, speciellt av dödsjägare. ”Det avgör saker” säger till sist Khioni ”Vi blir tvungna att avbryta uppdraget och resa tillbaka till lägret”. Ingen är nöjd med att lämna ett arbete ogjort, men det är heller ingen som protesterar då stegen styrs mot acaciabergen.

När gruppen några dagar senare når fram till skogen kring acaciabergen är alla spända. De nya har fått veta att de ska få träffa den blå damen för att se om de kan accepteras in i motståndsrörelsen eller inte. Asaryn kommer sedan avgöra om de får stanna i gruppen eller inte och ett beslut kommer göras på om Omaira kommer behövas längre för uppdraget eller om hon kommer återbördas till Ceg.

Plötsligt stelnar Khioni till. Hon ser sig omkring, studerar trädtopparna. De andra i motståndsrörelsen börjar göra det samma och en efter en inser de vad som är fel. Det finns inga vakter. De har vandrat mycket längre in i skogen än vad de borde ha tillåtits. De borde ha blivit stannade och sedan ledda på rätt väg. Magin som skyddar lägret borde ha lett dem ut ur skogen igen. Men inga vakter har stoppat dem. Ingen magi har lett dem på andra vägar. Deras försvar är nere. Vid insikten tar Enaly, Marius och Khioni av och rusar in i skogen, åt det håll de tror att lägret borde ligga. De andra följer efter i rask takt, men lite försiktigare för att hålla utsikt efter fällor och bakhåll.

När de kommer fram till lägret stannar de alla upp, oförmögna att kunna ta in vad de ser. Byn är förstörd. De hus som står kvar har dörrarna inslagna och fönstren är trasiga. Några hus har rasat och ett fåtal rent av bränts ner. Byn är öde och avsaknaden av liv är skrämmande. Ingen kan riktigt greppa det och det är nog därför de inte velat acceptera de detaljer hjärnan lämnat bort. Kropparna. Det som först ser ut som rester av hus och bråte är i själva verket människor. Så många människor. Långsamt tar sig gruppen inåt byn, fortfarande med Khioni, Enaly och Marius i täten. Och det är då de ser honom. Zaldyn sitter uppe på en sten i byns mitt. Hans blick är frånvarande och svävar ut över bergstopparna. De är nästan framme vid honom innan han rycker till och får syn på dem. Hans ansiktsuttryck går från glädje till sorg på bara en sekund. Han omfamnar Enaly men det är Enaly som tar till orda ”Var är Zion? Var är vår son?”. Smärtan syns i Zaldyns ögon när han svarar ”Jag har inte hittat honom ännu Enaly. Varken bland levande eller döda”. Han skakar på huvudet och hans blick vandrar över till Marius. Zaldyn spärrar upp ögonen och utan ett ord tar han tag i Marius arm och släpar honom med sig mot en av de kvarstående byggnaderna. ”Vart ska vi?” kräver Marius att få veta. ”Det är Asaryn. Han är svårt skadad. Jag vet inte hur länge han har kvar. Han var sämre i morse”.  De rusar in i huset och där på golvet ligger motståndsrörelsens ledare. Zaldyn har gjort en provisorisk säng till honom och bandagerat honom efter bästa förmåga. Marius fortsätter skyndsamt fram mot Asaryn och börjar undersöka mannen. Men det är för sent. Uppgivet sjunker Marius axlar mot golvet. Deras ledare är död.

När de kommer ut från huset möts de upp av de andra i gruppen. Zaldyns blick går trött från den ene till den andre innan den landar på Dion. Ett hat flammar upp inom honom och Zaldyn rusar fram mot pojken ”Du!” skriker han medan han höjer handen till en knuten näve. Dions ansiktsuttryck är kvalfullt när han mumlar ”Inte nu igen”. Ingen hindrar Zaldyns framfart, Dion hejdar inte slaget. Men efter att de låtit det första slaget träffa ställer sig Alenna och Nico emellan ”Vad är det som har hänt egentligen?”. Ilskan rinner av Zaldyn och hans armar faller kraftlös ner till sidorna. Han nickar mot dem att följa efter och de går en bit upp mot bergen, bort från eländet.

Medan de oengagerat äter av de matransoner de haft med sig lyssnar de spänt på Zaldyns redogörelse. Efter att han lämnat gruppen i Ceg så reste han raka vägen hit, men det att Zaldyn blivit igenkänd i Ceg gjorde honom försiktig och han tog därför omvägar runt byarna. Det i sin tur gjorde att han anlände först för bara några dagar sedan. Och vad han fick se var det samma som de sett nu. ”Fast betydligt fler kroppar. Jag har grävt gravar sedan jag kom hit”. Ytterst få sårade var vid liv när Zaldyn anlände och han gjorde vad han kunde för att rädda dem, men de hade alla varit bortom all hjälp. Till slut hade han hittat Asaryn, fastklämd i ett raserat hus. Zaldyn hade lyckats få loss Asaryn och flyttat honom till huset de varit i tidigare. Asaryns skador såg inte så svåra ut, men båda insåg snart att skadorna var värre än vad som antyddes. Men trots smärtorna och att Asaryn sov mycket så kunde han ändå fylla i vad som hänt.

Alltsamman hände utan förvarning. Plötsligt stod bara Luciano och en stor grupp gråriddare vid skogskanten. De stormade lägret som snabbt delades in i de som stannade för att slåss och de som dog medan de flydde. Folket tog sikte på berget där hundratals gångar löpte som ett nät under jorden och var motståndsrörelsen placerat ut väl utvalda nödläger. De som stannade slogs tappert men det var ingen tvekan om vilken sida som skulle segra.

Asaryn hade rusat in i sin boning för att rädda de två drakhjärtan motståndsrörelsen haft i besittning. Men striden följde med in i huset och det sista han mindes var hur byggnaden rasade ner över honom. ”Men de tog drakhjärtanen, var så säkra. Jag har grävt genom spillrorna och inte hittat något av värde”. Efter att chocken lagt sig och de sista sårade hade dött fanns det inte mycket kvar att göra annat än att gräva gravar och fylla dem. Ännu har ingen kommit ner från bergen och det är inte så konstigt. I tunnlarna finns det gömd proviant för de som vet var de ska leta, de kan stanna i veckor om de känner sig hotade.

Gruppen avslutar måltiden och Khioni fastslår att det bästa de kan göra är att fortsätta det arbete Zaldyn påbörjat. ”Andra kommer återvända från sina uppdrag och vi kan bara hoppas att det finns överlevare inne i grottorna” säger hon. ”Vi kan inte längre bo här, men vi måste stanna tillräckligt länge för att kunna samla vårt folk igen. Jag tvivlar på att gråriddarna kommer tillbaka så snart igen. De fick det de letade efter”. Metodiskt grävs och fylls gravarna under de kommande dagarna. Khioni och Zaldyn räknar dem till knappt 400 stycken. Arbetet är tungt, både fysiskt och mentalt och med jämna mellanrum blir någon tvungen att pausa när verkligheten hinner ikapp dem, när ett välbekant ansikte hittas bland spillrorna eller när familjer dött tillammans. Men på den tredje dagen återvänder folket från grottorna.

Först i ledet kommer Arielle med den blå damen vid sin sida. I sin famn bär Arielle en liten pojke på dryga ett år. Zaldyn och Enaly omfamnar sitt barn och alla känner en strimma hopp återvända. Arielle berättar hur hon först stått som förstenad när gråriddarna anföll och sedan hur hon sett Zion leka på gården. Utan att tveka hade hon fiskat upp pojken och rusat mot tunnlarna. De hade gömt sig tillsammans med en grupp på sju andra medlemmar de första dagarna, men dag för dag hade de rest längre och länge mellan gångarna för att samla så många som möjligt av de som fortfarande var vid livet. Arielle kan inte garantera att detta är alla, men det är åtminstone de som återförenats i gångarna. Efter att ha räknat in alla är de nu 47 personer i byn.

Khioni, som tagit över rollen som ledare för motståndsrörelsen, meddelar att gruppen kommer vänta i ytterligare några dagar. Efter det så kommer motståndsrörelsen att resa västerut längs med acaciabergets södra sida. Det skapas ett tillfälligt läger i byn men stämningen är spänd. Alla verkar rastlösa och ingen vill riktigt ta tag i vardagen då de ändå snart ska bryta upp igen.

De andra som kommit från Nordens Stjärna ser hur Khioni samtalar med den blå damen och Arielle, som efter sin prestation i bergen tagit Khionis gamla plats som ledarens närmaste rådgivare.  Efter ett tag kommer Arielle fram till ungdomarna. ”Vi vill prata med er nu. Vi vet att ni har varit med om mycket men nu om någonsin måste vi verkligen veta att ni är på vår sida”. Hon ber dem att komma in ensamma och vinkar sedan till Khioni att gå in i ett av husen. De andra i gruppen försöker lugna dem, en stöttande klapp på axeln, någon som mumlar ”det kommer gå bra”. Men ungdomarna ser ängsliga ut medan de en efter en går in i stugan. Betydligt lättade kommer de ut en lång stund senare, godkända! De har alla nu ett val att göra: Stanna eller resa innan motståndsrörelsen bryter upp lägret.

Arielle kommer ut igen och går fram till Nico ”Khioni vill prata med dig”. Sammanbitet går Nico in tillsammans med Arielle. Khioni tar emot honom med ett svalt leende ”Jag vet att du hade velat fråga Asaryn om din mor, men det finns fortfarande ett sätt att ta reda på mer”. Hon vinkar fram den blå damen som väntar på hans godkännande innan hon placerar en sval hand på hans panna. Minnena virvlar tillbaka till när Nico bara är ett spädbarn och tillsammans återupplever han och blå damen Nicos första minnen. När minnena är över rätar blå damen på sig och går tillbaka till Khioni. De viskar tillsammans en god stund medan Nico och Arielle bara kan utbyta nervösa blickar, men så vänder åter Khioni uppmärksamheten mot honom. ”Familjen är viktigare än någonsin tidigare just nu. Vi litar fortfarande på dig och du är sannerligen en tillgång. Men…” hon gör en liten paus för att ge eftertryck till det hon har att säga ”Men, dina glömda minnen är sannerligen ett problem. Vill du stanna så måste det bli ändring i det. Jag har hört att Marius numera har förmågan att återbörda glömda minnen och jag vill att ni börjar arbeta med det. Idag”. Efteråt ger Khioni Nico en uppskattande nick som säger mer än vad ord kan förklara. Khioni, Nicos moster. Arielle som stått där tillsammans och lyssnat springer fram och kramar om honom ”Välkommen till familjen”. Nico går ut för att förenas med de andra i gruppen och inom kort har Marius och Nico börjat lirka fram glömda minnen.

Motståndsrörelsen väntar i ytterligare tre dagar, men inga fler dyker upp. Tack vare Khionis tidigare position inom rörelsen vet hon att runt 30 personer just nu är ute i fält runtom i Gargoia. Men siffran är ändå dyster. Rörelsen har gått från över 500 aktiva medlemmar till något strax under hundra. Khioni kommer ta dem västerut, mot en liten bebyggelse i de norra delarna av acaciabergen. Där kan de bygga upp en ny bas och så småningom ta kontakt med de medlemmar som fortfarande finns runtomkring i Gargonia.

Det är med tunga steg motståndsrörelsen packar det lilla som finns kvar och börjar resan längs med acaciabergens rygg. Men medan rörelsen går genom skogen och tar in på ett litet hemligs bergsstråk så förändras stämningen i gruppen. Den blir lättsammare, piggare, hoppfullare. Någon stämmer ut i sång och snart ekar ”Drakarna” mellan bergstopparna.