Serrade

Det första de såg var röken som sakta steg upp över trädtopparna. Martin stannade till och rynkade ögonbrynen.

”Det där är fasligt mycket rök.”

Jics ropade till och pekade på en liten skara människor som sakta kom gående längs med vägen mot dem. Mannen i skaran höll en liten flicka i sina armar medan de två kvinnorna ledde en mula som hade en liten packning och en pojke på sin rygg. Alla var mörka av sot och kläderna var trasiga. De enda tygstyckena som var hela var en grå mantel över pojkens axlar och en filt som flickan var inlindad i. Sorg tyngde deras ansikten och i smutsen syntes spår av tårar. När de såg att de hade sällskap på vägen stelnade de till men slappnade av när de insåg att det var en flicka och två kvinnor, varav en hade ett barn på ryggen, med i gruppen. Martin nådde först fram till den sorgliga skaran.

”Goddag, vart hän? Och vad har hänt där borta?”

Mannen skrockade till.

”God och god. Så god den nu kan bli när hela vår by bränts ner av Dödsjägare. Det visade sig att byäldstens son var drakryttare. Nu hänger han på samma gren som sin son, bara för att han ansåg sig ha rätten att inte berätta den detaljen för gråriddarna. Skulle han ha gjort det skulle inte Dödsjägarna ha kommit.”

Bitterheten sken igenom i hans röst när han berättade.

”Vi är på väg till min bror i Llynne. Vi är de enda i byn som överlevde Dödsjägarnas anfall. De är inte så förtjust i att någon motsätter sig deras dödande av byäldsten och hans son.”

”Det där är en gråriddarmantel,”sa Alys och pekade mot manteln som värmde pojken på mulan.

Kvinnan som ledde mulan i ett band log.

”Jo, en av gråriddarna som kom från Viesby var så vänlig och skänkte oss den för att barnen skulle hålla värmen.”

Den andra kvinnan tillade.

”De gav också mulan och lite pengar åt oss. Sinh vare med dem. Skulle inte de ha dykt upp vet jag inte vad vi skulle tagit oss till.”

Den första kvinnan nickade instämmande.

”En av de svartklädda banditerna höjde just kniven över mig när de varnades om att gråriddarna var i antågande. Då försvann alla Dödsjägare illa kvickt.”

Mannen hummade jakande.

”Det är tack vare gråriddarna vi lever ännu. De är i Serrade nu och letar efter ledtrådar om vart de svartklädda avskummen tog vägen. Sist jag hörde hade gråriddarna tagit någon till fånga också. En man och en kvinna, skulle jag inte veta bättre skulle jag gissa på att hon var en sinhtesa. Om de är Dödsjägare hoppas jag att de får vad de förtjänar”

Alys och Martin såg på varandra. Alys log mot mannen.

”Tack för infon, men jag tror vi ska släppa iväg er nu. Ni har lång väg kvar till Llynne.”

De sa farväl och skiljdes. När de var utom hörhåll sa Rebekka det som alla tänkte.

”Tänk om det är Beni och Ileana?”

”Det vet vi inte säkert innan vi sett efter.”

Rebekka tvekade och Alys märkte av det. Hon mindes samtalet de hade haft i värdshuset.

”En liten bit bort finns en stig som leder in i skogen. Vid den tudelade rönnen tar ni stigen till vänster och följer den tills ni kommer till en bäck. Följ stigen längs bäcken ända fram till en stor glänta. Under silverpilen finns en liten koja. Ta Zerafin och Jics och vänta där på Martin och mig.”

Martin började protestera men Alys avbröt honom.

”Är Ileana i fara tänker jag inte överge henne. Dessutom är jag inte helt hjälplös även om det skrämmer mig att jag skulle kunna bli igenkänd.”

När Rebekka och Jics försvunnit efter en nästan osynlig stig i skogen smög Alys och Martin fram mot byn. Synen som mötte dem var fruktansvärd. Tre gråriddare höll på att begrava svartbrända kroppar, delvis med hjälp av magi. Två andra höll på att skära ner någon ur ett träd. Vid ett tält stod tre gråriddare till. Och vid deras fötter, på knä, var Beni och Ileana. Alys hörde Martin svära. Inga kraftuttryck hon någonsin hört förut men tonen i hans sammanbitna ord gav ingen tvekan om vad de var.

”Vad ska vi göra?”

Martin var tyst ett par hjärtslag innan han svarade.

”Jag antar att vi får vänta tills det blir mörkt och sedan rädda min bror och hans flicka.”

Men han hade knappt sagt färdigt sin mening innan de såg hur en av gråriddarna drog sin dolk och höjde den mot Beni. Martin handlade av ren instinkt och var iväg ut ur skogen innan Alys han stoppa honom. Allt hände så snabbt därefter. Gråriddaren körde in dolken i magen på Beni och Ileana skrek. Gråriddaren hann bara dra ut dolken igen innan Martin fällde honom till marken med en flygande tackling. De andra gråriddarna reagerade på anfallet med att dra sina vapen och de som var längre bort släppte vad de hade i händerna och kom rusande. När Alys kom fram sänkte två av gråriddarna sina vapen redan mot Martins rygg där han stod hukad över gråriddaren vars dolk ännu var röd av Benis blod.

”Nej!”

Alys röst skar igenom tumultets oljud och till båda gråriddarnas förvåning stannade deras klingor upp mitt i slaget. Martins knytnävsslag stannade upp strax ovanför käken på gråriddaren under honom. Martin försökte en gång till och den stannade på samma ställe, nära men inte så att det tog i.

Alla tvekade några ögonblick medan de försökte komma underfund med vad som hände. Alys kände hur hennes magi sken från henne som en sol. Hon visste inte exakt vad hon gjort men hon var väl medveten om att ifall hon släppte den magi hon just nu utstrålade så skulle de alla få en väldigt obehaglig framtid. Gråriddaren som befann sig under Martin tog tillfället i akt och kravlade upp från sin sårbara ställning. Han spottade ut blod på marken och rättade till klädseln medan han såg sig omkring på scenen framför sig. Martin som ilsket stod och stirrade på honom. Hans kolleger med höjda svärd som inte fann sitt mål. Ileana som oroligt hade sökt sig närmare Beni. Hans ögon smalnade när han såg Beni ännu flämta efter luft på grund av chocken efter knivsåret, men själva såret under den trasiga och blodiga tunikan var borta och slät hud mötte gråriddarens blick. Hans blick stannade på den slöjklädda kvinnan som stod i mitten av allt. Alys. Han slappnade av lite när han såg sina andra kolleger ställa sig runt dem i en cirkel. Han såg på Alys när han började tala.

”Så vad nu? Du kan inte hålla upp din magi hur länge som helst. Och vi är så mycket fler än er. Vi kan vänta ut er.”

”De här två har inget med Dödsjägarna att göra, släpp dem och vi går vår väg. Vi vill inget ont.”

Alys svepte sin hand mot Beni och Ileana. Gråriddaren log.

”Tja, och om jag inte vill det då? Vad gör ni då?”

Alys såg på Martin och gråriddaren. Alys visste inte om Martin sett hennes villrådighet eller inte och hans hårda röst var riktad till gråriddaren som uppenbarligen var ledaren för den här gruppen.

”Vi gör ett byte.”

”Martin!”

Alys svor för sig själv när hon såg en intresserad glimt tändas i gråriddarens ögon på hennes snabba respons på Martins uttalande.

”Jag lyssnar.”

Martin började gräva i sin väska.

”Martin, den är inte din att ge bort.”

Martin gav Alys en irriterad blick.

”Skulle du inte göra detsamma för din familj?”

Alys bet sig i läppen. Hon visste vad det svaret var och hon såg på under tystnad när Martin höjde handen ur väskan med drakhjärtat i sin näve. Gråriddaren stirrade på hjärtat, sedan på Martin och Alys. De såg hur han öppnade munnen för en fråga, stängde den, såg på Beni och hans slutna sår och hur han såg på hjärtat igen. Alys granskade hans minspel.

”Du vet vad det är.”

Gråriddaren nickade sakta till svar på Alys påstående. Han fick ett bestämt uttryck i sitt ansikte.

”Låt fångarna gå.”

En av de andra gråriddarna började protestera men tystades av gråriddarledarens blick. Den som protesterat skar av repen som höll Beni och Ileana fångna och paret började gå mot skogen, stödda på varandra. Alys och Martin retirerade också, sakta, med ögonen på gråriddarna. När de kommit en liten bit lade Martin ner hjärtat på marken och de smet in i skogen efter Beni och Ileana.

Resan vidare var stämningen tryckt mellan dem alla. Lite som en tyst överrenskommelse kom de fram till att de alla skulle resa till Gale och där först bestämma vad de skulle göra. Beni och Ileana ville skiljas från resten av gruppen i Acres men Martin gav sin bror en sådan ilsken blick vid det uttalandet att Beni inte nämnde det igen.

Efter en lång resa kom de alla fram till ett stort hus i de iskalla bergen i norr. Solen hade nått middagstid och lyste över bergen som omringade Gales hem. När de närmade sig huset öppnades dörren av en liten brunhårig kvinna. Hon log mot dem.

”Martin.”

Martin kysste hennes kind till hälsning.

”Nelma. Alltid trevligt att träffas.”

”Herrn väntar i blå rummet.”

Martin nickade och ledde dem alla genom husets korridorer till en vit dörr som öppnades upp mot ett rum som var inrett i ljust himmelsblåa färger. I mitten av rummet satt en blond ung man med en bok i sin hand. Han flög upp med ett leende när Martin öppnade dörren. Han hälsade hjärtligt på sin gamla vän, nickade vänligt mot kvinnorna och vände sig om mot Beni och greppade hans hand. Han vände handen så att eldslågan som prydde Benis arm syntes. Gale log och såg Beni i ögonen.

”Äntligen är du här. Heria har stora planer för din framtid. Synd att ni förlorade drakhjärtat, men det skulle bara ha varit en bonus. Det är ditt hjärta som räknas. Du är en viktig pusselbit i Frostvargens kommande död.

Bonustext – Motståndsrörelsen

Kejsarens armé packar tyst ihop sina saker på det sovande värdshuset. Innan gryningsljuset har nått över kärret startar de sin resa söderut. De är numera en rätt brokig skara och två av dem är utan hästar. Alla skruvar på sig vid tanken på att  de lämnar ett oroväckande minnesvärt spår efter sig. Khioni manar på dem, men när solen står högt på himlen och de lagt drygt en halv dagsvandring bakom sig slår de läger för lunch och Khioni beordrar dem alla att byta om. Kejsarens armés kläder åker snabbt ner i packningen och motståndsrörelsen ersätter de pråliga soldatdräkterna med mer intetsägande kläder. I en intilliggande by köper gruppen en enkel vagn och snabbt parar de ihop sig till mindre grupper: Khioni och Nico tar sig an rollerna som gruppens vakter och behåller därför sina vapen. Alenna och Enaly blir vagnens ägare medan Dion, Tash och Omaira får uppträda som deras sykon. Marius, Calliope och Dillon blir kringresande läkekunniga och spelar på att de fått skjuts med vagnen. Med sina nya identiteter reser gruppen vidare tills natten faller.

Nästa dag  kring middagstid hinner nyheten från Serrade ikapp sällskapet. Därefter följer ett kort men intensivt krismöte. I och med att Serrade har bränts ner av dödsjägare så har allt förändrats. De vet inte längre var kistan finns, har den rest genom Serrade ännu? Har dödsjägarna den? Eller har de också fått höra nyheten och helt enkelt återvänt med kistan till Acres? Och det går inte längre att ignorera att deras grupp till stor del består utav drakryttare och numera fyra civila. De kommer vara i alldeles för stort underläge om de blir attackerade, speciellt av dödsjägare. ”Det avgör saker” säger till sist Khioni ”Vi blir tvungna att avbryta uppdraget och resa tillbaka till lägret”. Ingen är nöjd med att lämna ett arbete ogjort, men det är heller ingen som protesterar då stegen styrs mot acaciabergen.

När gruppen några dagar senare når fram till skogen kring acaciabergen är alla spända. De nya har fått veta att de ska få träffa den blå damen för att se om de kan accepteras in i motståndsrörelsen eller inte. Asaryn kommer sedan avgöra om de får stanna i gruppen eller inte och ett beslut kommer göras på om Omaira kommer behövas längre för uppdraget eller om hon kommer återbördas till Ceg.

Plötsligt stelnar Khioni till. Hon ser sig omkring, studerar trädtopparna. De andra i motståndsrörelsen börjar göra det samma och en efter en inser de vad som är fel. Det finns inga vakter. De har vandrat mycket längre in i skogen än vad de borde ha tillåtits. De borde ha blivit stannade och sedan ledda på rätt väg. Magin som skyddar lägret borde ha lett dem ut ur skogen igen. Men inga vakter har stoppat dem. Ingen magi har lett dem på andra vägar. Deras försvar är nere. Vid insikten tar Enaly, Marius och Khioni av och rusar in i skogen, åt det håll de tror att lägret borde ligga. De andra följer efter i rask takt, men lite försiktigare för att hålla utsikt efter fällor och bakhåll.

När de kommer fram till lägret stannar de alla upp, oförmögna att kunna ta in vad de ser. Byn är förstörd. De hus som står kvar har dörrarna inslagna och fönstren är trasiga. Några hus har rasat och ett fåtal rent av bränts ner. Byn är öde och avsaknaden av liv är skrämmande. Ingen kan riktigt greppa det och det är nog därför de inte velat acceptera de detaljer hjärnan lämnat bort. Kropparna. Det som först ser ut som rester av hus och bråte är i själva verket människor. Så många människor. Långsamt tar sig gruppen inåt byn, fortfarande med Khioni, Enaly och Marius i täten. Och det är då de ser honom. Zaldyn sitter uppe på en sten i byns mitt. Hans blick är frånvarande och svävar ut över bergstopparna. De är nästan framme vid honom innan han rycker till och får syn på dem. Hans ansiktsuttryck går från glädje till sorg på bara en sekund. Han omfamnar Enaly men det är Enaly som tar till orda ”Var är Zion? Var är vår son?”. Smärtan syns i Zaldyns ögon när han svarar ”Jag har inte hittat honom ännu Enaly. Varken bland levande eller döda”. Han skakar på huvudet och hans blick vandrar över till Marius. Zaldyn spärrar upp ögonen och utan ett ord tar han tag i Marius arm och släpar honom med sig mot en av de kvarstående byggnaderna. ”Vart ska vi?” kräver Marius att få veta. ”Det är Asaryn. Han är svårt skadad. Jag vet inte hur länge han har kvar. Han var sämre i morse”.  De rusar in i huset och där på golvet ligger motståndsrörelsens ledare. Zaldyn har gjort en provisorisk säng till honom och bandagerat honom efter bästa förmåga. Marius fortsätter skyndsamt fram mot Asaryn och börjar undersöka mannen. Men det är för sent. Uppgivet sjunker Marius axlar mot golvet. Deras ledare är död.

När de kommer ut från huset möts de upp av de andra i gruppen. Zaldyns blick går trött från den ene till den andre innan den landar på Dion. Ett hat flammar upp inom honom och Zaldyn rusar fram mot pojken ”Du!” skriker han medan han höjer handen till en knuten näve. Dions ansiktsuttryck är kvalfullt när han mumlar ”Inte nu igen”. Ingen hindrar Zaldyns framfart, Dion hejdar inte slaget. Men efter att de låtit det första slaget träffa ställer sig Alenna och Nico emellan ”Vad är det som har hänt egentligen?”. Ilskan rinner av Zaldyn och hans armar faller kraftlös ner till sidorna. Han nickar mot dem att följa efter och de går en bit upp mot bergen, bort från eländet.

Medan de oengagerat äter av de matransoner de haft med sig lyssnar de spänt på Zaldyns redogörelse. Efter att han lämnat gruppen i Ceg så reste han raka vägen hit, men det att Zaldyn blivit igenkänd i Ceg gjorde honom försiktig och han tog därför omvägar runt byarna. Det i sin tur gjorde att han anlände först för bara några dagar sedan. Och vad han fick se var det samma som de sett nu. ”Fast betydligt fler kroppar. Jag har grävt gravar sedan jag kom hit”. Ytterst få sårade var vid liv när Zaldyn anlände och han gjorde vad han kunde för att rädda dem, men de hade alla varit bortom all hjälp. Till slut hade han hittat Asaryn, fastklämd i ett raserat hus. Zaldyn hade lyckats få loss Asaryn och flyttat honom till huset de varit i tidigare. Asaryns skador såg inte så svåra ut, men båda insåg snart att skadorna var värre än vad som antyddes. Men trots smärtorna och att Asaryn sov mycket så kunde han ändå fylla i vad som hänt.

Alltsamman hände utan förvarning. Plötsligt stod bara Luciano och en stor grupp gråriddare vid skogskanten. De stormade lägret som snabbt delades in i de som stannade för att slåss och de som dog medan de flydde. Folket tog sikte på berget där hundratals gångar löpte som ett nät under jorden och var motståndsrörelsen placerat ut väl utvalda nödläger. De som stannade slogs tappert men det var ingen tvekan om vilken sida som skulle segra.

Asaryn hade rusat in i sin boning för att rädda de två drakhjärtan motståndsrörelsen haft i besittning. Men striden följde med in i huset och det sista han mindes var hur byggnaden rasade ner över honom. ”Men de tog drakhjärtanen, var så säkra. Jag har grävt genom spillrorna och inte hittat något av värde”. Efter att chocken lagt sig och de sista sårade hade dött fanns det inte mycket kvar att göra annat än att gräva gravar och fylla dem. Ännu har ingen kommit ner från bergen och det är inte så konstigt. I tunnlarna finns det gömd proviant för de som vet var de ska leta, de kan stanna i veckor om de känner sig hotade.

Gruppen avslutar måltiden och Khioni fastslår att det bästa de kan göra är att fortsätta det arbete Zaldyn påbörjat. ”Andra kommer återvända från sina uppdrag och vi kan bara hoppas att det finns överlevare inne i grottorna” säger hon. ”Vi kan inte längre bo här, men vi måste stanna tillräckligt länge för att kunna samla vårt folk igen. Jag tvivlar på att gråriddarna kommer tillbaka så snart igen. De fick det de letade efter”. Metodiskt grävs och fylls gravarna under de kommande dagarna. Khioni och Zaldyn räknar dem till knappt 400 stycken. Arbetet är tungt, både fysiskt och mentalt och med jämna mellanrum blir någon tvungen att pausa när verkligheten hinner ikapp dem, när ett välbekant ansikte hittas bland spillrorna eller när familjer dött tillammans. Men på den tredje dagen återvänder folket från grottorna.

Först i ledet kommer Arielle med den blå damen vid sin sida. I sin famn bär Arielle en liten pojke på dryga ett år. Zaldyn och Enaly omfamnar sitt barn och alla känner en strimma hopp återvända. Arielle berättar hur hon först stått som förstenad när gråriddarna anföll och sedan hur hon sett Zion leka på gården. Utan att tveka hade hon fiskat upp pojken och rusat mot tunnlarna. De hade gömt sig tillsammans med en grupp på sju andra medlemmar de första dagarna, men dag för dag hade de rest längre och länge mellan gångarna för att samla så många som möjligt av de som fortfarande var vid livet. Arielle kan inte garantera att detta är alla, men det är åtminstone de som återförenats i gångarna. Efter att ha räknat in alla är de nu 47 personer i byn.

Khioni, som tagit över rollen som ledare för motståndsrörelsen, meddelar att gruppen kommer vänta i ytterligare några dagar. Efter det så kommer motståndsrörelsen att resa västerut längs med acaciabergets södra sida. Det skapas ett tillfälligt läger i byn men stämningen är spänd. Alla verkar rastlösa och ingen vill riktigt ta tag i vardagen då de ändå snart ska bryta upp igen.

De andra som kommit från Nordens Stjärna ser hur Khioni samtalar med den blå damen och Arielle, som efter sin prestation i bergen tagit Khionis gamla plats som ledarens närmaste rådgivare.  Efter ett tag kommer Arielle fram till ungdomarna. ”Vi vill prata med er nu. Vi vet att ni har varit med om mycket men nu om någonsin måste vi verkligen veta att ni är på vår sida”. Hon ber dem att komma in ensamma och vinkar sedan till Khioni att gå in i ett av husen. De andra i gruppen försöker lugna dem, en stöttande klapp på axeln, någon som mumlar ”det kommer gå bra”. Men ungdomarna ser ängsliga ut medan de en efter en går in i stugan. Betydligt lättade kommer de ut en lång stund senare, godkända! De har alla nu ett val att göra: Stanna eller resa innan motståndsrörelsen bryter upp lägret.

Arielle kommer ut igen och går fram till Nico ”Khioni vill prata med dig”. Sammanbitet går Nico in tillsammans med Arielle. Khioni tar emot honom med ett svalt leende ”Jag vet att du hade velat fråga Asaryn om din mor, men det finns fortfarande ett sätt att ta reda på mer”. Hon vinkar fram den blå damen som väntar på hans godkännande innan hon placerar en sval hand på hans panna. Minnena virvlar tillbaka till när Nico bara är ett spädbarn och tillsammans återupplever han och blå damen Nicos första minnen. När minnena är över rätar blå damen på sig och går tillbaka till Khioni. De viskar tillsammans en god stund medan Nico och Arielle bara kan utbyta nervösa blickar, men så vänder åter Khioni uppmärksamheten mot honom. ”Familjen är viktigare än någonsin tidigare just nu. Vi litar fortfarande på dig och du är sannerligen en tillgång. Men…” hon gör en liten paus för att ge eftertryck till det hon har att säga ”Men, dina glömda minnen är sannerligen ett problem. Vill du stanna så måste det bli ändring i det. Jag har hört att Marius numera har förmågan att återbörda glömda minnen och jag vill att ni börjar arbeta med det. Idag”. Efteråt ger Khioni Nico en uppskattande nick som säger mer än vad ord kan förklara. Khioni, Nicos moster. Arielle som stått där tillsammans och lyssnat springer fram och kramar om honom ”Välkommen till familjen”. Nico går ut för att förenas med de andra i gruppen och inom kort har Marius och Nico börjat lirka fram glömda minnen.

Motståndsrörelsen väntar i ytterligare tre dagar, men inga fler dyker upp. Tack vare Khionis tidigare position inom rörelsen vet hon att runt 30 personer just nu är ute i fält runtom i Gargoia. Men siffran är ändå dyster. Rörelsen har gått från över 500 aktiva medlemmar till något strax under hundra. Khioni kommer ta dem västerut, mot en liten bebyggelse i de norra delarna av acaciabergen. Där kan de bygga upp en ny bas och så småningom ta kontakt med de medlemmar som fortfarande finns runtomkring i Gargonia.

Det är med tunga steg motståndsrörelsen packar det lilla som finns kvar och börjar resan längs med acaciabergens rygg. Men medan rörelsen går genom skogen och tar in på ett litet hemligs bergsstråk så förändras stämningen i gruppen. Den blir lättsammare, piggare, hoppfullare. Någon stämmer ut i sång och snart ekar ”Drakarna” mellan bergstopparna.

Epilogen

Troman vaknar när de första solstrålarna sipprar in i rummet. Tyst och med vana steg smyger han ut till baren för att påbörja frukosten. Arasin är redan där och snart puttrar gröten över elden. Troman går tillbaka till värdshuset, inte för att väcka gästerna det vore ju ohyfsat, men för att väsnas bara lite så att de självmant kan vakna till. Men när han kommer in i värdshuset ser han hur flera av sängarna är tomma, kejsarens armé har tydligen rest iväg på tom mage. Han rycker på axlarna. Jaja, frukosten var ju redan betald. Deras eget fel om de inte vill äta av den. Troman återvänder till köket för att se att även Álder har vaknat. I maklig takt plockar de fram det sista till frukosten och gästerna börjar dyka upp samtidigt som Álder lyfter gröten av elden._DSC0400.JPG

Avsaknaden av gråriddare och kejsarens armé märks på värdshusgästerna, de småpratar sinsemellan om vart stegen leder härnest och börjar välja ut vem de kan slå följe med under den kommande resan. Samtalen avbryts av att en gråriddare rider in på gården. Hon vänder hästens sida mot serveringen och granskar gästerna innan hon tar till orda. ”Dödsjägare har bränt ner Serrade! Gråriddarna gör vad de kan för att hitta förövarna och rädda det lilla som finns kvar av byn. Men innan gråriddarna har säkrat området rekommenderar ordern att ni INTE reser österut. Om ni trots denna varning väljer den vägen… ber jag till gudarna att er resa ska bli händelselös”. Gråriddaren nickar mot gästerna och pekar sedan på Edoren ”Du, ta hand om min häst”. Hon sätter av hästen och Edoren kommer snabbt upp på benen för att ta emot tyglarna. Gråriddaren går fram till bardisken och synar de två efterlysningsaffischerna som hänger på väggen. Under tystnad sliter hon ner affischen på Lord Skylar och river demonstrativt sönder den, efteråt vänder hon sig mot värdshusvärdarna och räcker fram resterna ”Den här behövs inte längre, vänligen bränn upp den. Jag tänker ta mig ett mål mat innan jag fortsätter mot Llyne”. Snabbt serverar värdshusvärdarna gråriddaren och hon sätter sig till bords. Halvvägs in i måltiden kommer Zedana fram till henne, hon drar upp högerärmen på tunikan och visar gråriddaren sitt gråriddarmärke. Gråriddaren nickar till Zedana att sätta sig och de börjar lågmält samtala. Resten av gästerna följer deras exempel. Samtalen tar åter vid, det viskas om dödsjägare och folk som var på väg mot Serrade väljer snabbt en annan resplan för dagen. Snart har gråriddaren ätit klart, hon tackar värdshusvärdarna för frukosten och tillsammans med Zedana rider hon norrut mot Llyne. Frukosten börjar lida mot sitt slut och en efter en packar gästerna ihop sina saker. I små grupper vinkar de av värdshusvärdarna för att sedan fortsätta sina liv längs med vägarna._DSC0060.JPG

Res väl och på återseende!

Den sista sången

Den sista sången heter ”Drakarna” och är i Eya en gammal sång som sjungits nästan som en barnvisa, men omtyckt av gammal som ung. Lyssna på den själv och se vad du tycker.

 

Sång: Anni Paananen
Inbandning & mixning: Niclas Buss
Text: Judith Ahonen
”Drakarna”
Ulv av vinterns första snö
Färgar skaren röd av blod
under berget fjättrad står
stjärnljus stråla ej för dig

Vile smidde kedja stark
uti drakens andedräkt
länk på länk att binda fast
hålla uti evig tid

Flamma klar av eldens ätt
falnade för fjättrars makt
vintern känns mig kallare
dit hjärta endast värmde mig

Skiffer äldst av jordens ätt
vittrade för fjättrars makt
jorden tycks mig kargare
kvar blott hjärta av kristall

Vågskum glad bland havets ätt
vissnade för fjättrars makt
forsar spelar sorgesång
gråter för ditt hjärtas glans

Häftig storm av luftens ätt
stillnade för fjättrars makt
tystnat har nu fåglars sång
ditt hjärta endast kvar hos oss

Mardröm dunklast ibland oss
somnat har fjättrars makt
ack du som högst fruktad var
ditt hjärta gnistrar klarast här.

Ulv så fjättrad maktlös står
Bed att fjättrar hålla må
alltid uti evig tid
Så ej ulv fritt löpa kan

Tinas Megakomprimering

Det är 10 dagar kvar till lajvet och du känner dig kanske aningen oförberedd när det kommer till regler, världen och andra viktiga saker på hemsidan. Frukta inte. Detta är Tinas Megakomprimering med den absolut viktigaste informationen. Gå igenom listan nedan och om något känns oklart, sök då upp den delen på hemsidan och läs hela stycket.

Regler

Skador: Skrapsår & Blåmärken, Köttsår, Livshotande skada.
Hälsopoäng: Vanligen 3 köttsår/ 1 livshotande skada.
Tilläggsregler: Dödsstöt, Vid Eya (och glöm inte Eloria och HOLD)
Magi: Vadagsmagi, Fodrande magi, Avancerad magi.
Desperat magiker: Att använda en extra förmåga men svimma efteråt.

 

Världen

Kontinenter: Vesteria (Gargonia), Astara (Sardi, Sesaria, Sendra), Trigonia (Trigonia)
Städer: Exanderia, Abra, Sheldow Llyne, Viesby, Acres, Dumara, Zuba.
Byar: Erendby, Ceg, Braevud, Serrade, Ethea, Cania
Gudarna: Sinh, Heria, Zefron, Semira, Gjal, Zarios, Sigre

Grupper

Kejsarens armé: Står direkt under kejsaren och rådet. Klädda i lila och guld.
Gråriddare: Elitsoldater fristående från kejserliga armén. Fixar magirelaterade problem. Beundrade och respekterade av folket.
Motståndsrörelsen: Rebellgrupp som motarbetar gråriddarna.
Magiker: Kopplad till ett element, en gud eller en drake. Använder Veritas (DAL)
Drakryttare: En magiker som är bunden till en drake. Giftigt draksinne. Förs till Månborgen för rening.
Elnars: Mytomspunnet folk, dyker ofta upp i sagorna kring lägerelden.
Sinthas: Kringresande släkte som favoriserar färgglada kläder och smycken och har ett rykte om sig att bestå utav tjuvar och bedragare. Har inte setts på vägarna under de senaste två åren.
Dödsjägarna: Mördare som dödar hela byar för att få tag på drakryttare.

Viktiga Namn

Frostvargen­­­: Monster från tidens begynnelse. Fängslades av guden Zarios och draken Eya.
Zarif Al Zera: Kejsaren
Furstar: Cerasela Al Noor (Sheldow), Zaid Al Zayed (Abra), Ralekh Zaphada (Exanderia)
Lorder: Elia Al Razi (Sheldow, Tidigare Lord Skylar), Jamila Al Razi (Exanderia)
Jamad Al Razi: en av kejsarens rådgivare
Zaid Al Zayed: Känd ledare för gråriddarna, men har nu dragit sig tillbaka till sitt furstendöme.
(Lord) Skylar: Föredetta lord över Sheldow. Efterlyst som landsförrädare.
Asaryn: Ledare för motståndsrörelsen. Efterlyst som landsförrädare.

Alfabetet: (om man kan läsa och skriva)

Frostvargens tid

Här kommer nästa låt som är gjord inför lajvet. Denna gång är det ”Sagan om Frostvargen” omskriven till en låt. Hoppas ni gillar den och har på den i bakgrunden medan ni repeterar världstexterna och rollen.

 

Sång: Anni Paananen
Inbandning & mixning: Niclas Buss
Text: Judith Ahonen

FROSTVARGENS TID
Grydde dag som andas fasa
när som ulven fritt fram träder
när som Sinh i vrede släpper
lös de bestar som här härjar
Vargasång over snöbeklädda slätter
Kanske skall en ny dag åter gry

Flyter blod i strida floder
när som ulv sin törst utsläcker
ser du ulvens vita skugga
hopp om liv är fåfäng tanke

Tänds så eldar uti skogen
allting hukar sig i tystnad
ingen klinga biter besten
dött har hoppet om vår räddning

Här är Eyas tappre hjälte
för att giva oss vår räddning
uti mörka norden kom han
för att bringa ulv på fall

Så drar Zarios sin klinga
lockar besten ut ur skogen
gnistrar raggen såsom frosten
röda ögon lystet glöda

Så drar Eya med sin vinge
värn mot ulvens lömska ränker
kvar står best med klo och tanden
snart pyr blodstänk skaren blank

Står nu best med svärd mot strupen
ber om nåd av gudasonen
ulven fjättras så bland bergen
evigt mörker blir din lott

Smids så kedjor uti drakeld
för att hålla ulven fången
fem av drakars ätt gav styrka
för att evigt stå emot

Sista blick mot besten kastar
ulven ömkligt tårar fäller
mjuknar hjältens ädla hjärta
blott en ynnest skall du få

Låt mig blott en natt fritt löpa
under nordens kalla stjärnor
utan fjättrar utan fängslar
fri att bytet mitt själv finna

Och när året åter vänder
besten härjar fritt i norden
murar faller, byar skövlas
ingen trygghet finnes här

Hjälten går så in till Eya
ej kan ulv i frihet löpa
men ej får jag löftet bryta
giv mig råd min hjärtas kär

Aldrig får det löftet brytas
som en ädel man har svurit
best som vanlig varg får löpa
genom frostnatts kalla sken

Ulvens makt vid Gaya bunden
jämvikt bör du fast vid hålla
trolldomsmakten får du binda
bortom allting denna natt

Trolldoms makt i natten bunden
medan frostragg fritt fram löper
Vem skall möta än sin bane
innan dagen åter gry
Vargasång över snöbeklädda slätter
Vem får se den nya dagen gry

Hängeträdet

Till lajvet har vi gjort tre sånger. Dessa sånger kan användas som inspiration innan lajvet samt sjungas under lajvet. Den första av de tre får ni nu här. Det är en sång som ofta sjungs runt lägereldar. Vad den egentligen handlar om, ja, det finns det många åsikter om.
”HÄNGETRÄDET”
Sång: Henrik Böckelman
Inbandning & mixning: Niclas Buss
Svensk text: Ur svenska boken ”hungerspelen”, med modifiering av Henrik Böckelman
_________________________
Kom med, kom med
Kom med till ett träd
Där dom hängde en man
Som sägs ha mördat tre
Det var ju så märkligt
Varför kan inte vi
Träffas vid midnatt vid ett hängeträd
Kom med, kom med
Kom med till ett träd
Där den döde bad
Sin käresta att fly
Det var ju så märkligt
Varför kan inte vi
Träffas vid midnatt vid ett hängeträd
Kom med, kom med
Kom med till ett träd
Dit jag bad dig att fly
Så vi blev fria
Det var ju så märkligt
Varför kan inte vi
Träffas vid midnatt vid ett hängeträd
Kom med, kom med
Kom med till ett träd
Bär ett halsband av hopp
Vid min sida
Det var ju så märkligt
Varför kan inte vi
Träffas vid midnatt vid ett hängeträd
Kom med, kom med
Kom med till ett träd
Dit jag bad dig att fly
Så vi blev fria
Det var ju så märkligt
Varför kan inte vi
Träffas vid midnatt vid ett hängeträd
Kom med, kom med
Kom med till ett träd
Där dom hängde en man
Som sägs ha mördat tre
Det var ju så märkligt
Varför kan inte vi
Träffas vid midnatt vid ett hängeträd
Kom med, kom med
Kom med till ett träd
Där den döde bad
Sin käresta att fly
Det var ju så märkligt
Varför kan inte vi
Träffas vid midnatt vid ett hängeträd
Kom med, kom med
Kom med till ett träd…

Det sista infomeljet

Hej!

Vi har nu sänt ut den sista tilläggsinformationen innan lajvet, en summering av workshopen samt en omgång frågor som speciellt de som var frånvarande under workshopen ska gå igenom. Ni andra kan se frågorna som det de är, repetition. Har ni inte fått ett mejl med denna information, ta genast kontakt med spelledningen.
Tre sånger sjöngs under workshopen. Här nedan kan ni lyssna på två av dem.

Trevlig sommar!
Annette och Tina

Anmälning till lajvworkshopen

Nog har du väl kommit ihåg att anmäla dig till den andra (och sista) workshopen? Om inte så gör det genast till Annette på: annette.sjoskog@hotmail.com.

Kom ihåg att workshopen är obligatorisk så meddela även om ni inte kan komma så löser vi det på något sätt.

Dagsfolk, se hit!

Nu är det sista dagarna att anmäla sig som dagsfolk. Anmälningen stänger 13.5! Så skynda er om ni fortfarande överväger att delta i sommarens lajv!