Stämningstexter
Förväntan
”Edoren vaknar innan solen ens har stigit upp. Med ett ryck är han ur sängen och klär sig samtidigt som han slänger ner de sista nödvändigheterna i ryggsäcken. Dimman ligger ännu längs med marken när Edoren springer ut till familjens nya ladugård. Han hämtar fåret som sålts till värdshusvärdarna och leder ut det i den ljumma sommarmorgonen. Varsamt stänger han dörren efter sig och lägger på haspen. Edoren stannar upp en sekund och låter handen vila på det svala träet. Att bygga den nya ladan har gjort saknaden av brodern och grannbarnen så mycket mera påtaglig. Men äntligen, nästan två år senare, så ska han till slut få träffa dem igen. Edoren slänger väskan på ryggen och leder fåret med sig längs vägen som leder till byn Prenn. Därifrån ska han fortsätta på huvudvägen för att ta sig vidare mot värdshuset Nordens stjärna.”
Fyra dagar senare har Edoren nått Prenn och till all lycka hittar han en kärra som kommer ta honom med sig den sista biten. Vagnsägaren manar på hästarna och resan fortsätter i maklig takt längs huvudvägen. Under färden ser Edoren över de saker han har i sin packning. Han hoppas att han ska lyckas sälja några av dem till värdshusbesökare för att få lite extra fickpengar. Pengarna ska han sedan använda till mjöd och tärningsspel under sin vistelse vid värdshuset. Den natten, när Edoren ligger under kärran på sina filtar, så har han svårt att sova. Hans tankar går ständigt till morgondagen. Imorgon kommer han äntligen att vara framme. I något skede måste han ha somnat för plötsligt väcks Edoren av vagnsägaren och färden fortsätter i morgonrodnaden.
När de första strålarna når över horisonten anar Edoren konturerna av värdshuset. Strax därefter hörs dundrande hovslag bakom dem och Edoren får snabbt dra fåret intill vagnen för att undvika att det blir ihjältrampat. Tre gråriddare rider galopperande förbi och deras grå tabarder fladdrar ilsket mot hästryggarna. Edorens nyfikenhet flammar upp ”Kan ni vänligen skynda på vagnen lite, jag vill så gärna veta vad gråriddarna har för ärende till Nordens stjärna”. Vagnsägaren ser hans iver och skrattar. ”Lugna ner dig, pojk. Det du inte vet, lider du inte av”. Men trots sina ord manar vagnsägaren lite mer på hästen.
Månskäran
Resenärerna promenerar tillsammans i tystnad. Efter att ha brutit upp sitt läger på morgonen tog det inte länge innan de såg rökslingan från värdshusets skorsten. Det pratas upprymt om varm mat, mjöd och riktiga sängar. Men två av resenärerna utbyter spända blickar. Diskret kontrollerar den ene att drakmärket är ordentligt dolt. Drakryttaren suckar för sig själv. Visst, ett värdshus har sina fördelar. Men det betyder också att det finns fler människor omkring en. Fler som kan upptäcka märket, fler som kan skvallra och framför allt fler som kan komma till skada om dödsjägarna får reda på att de tagit den här rutten. Drakryttaren ryser till vid tanken och fäster sedan blicken åter vid rökslingan. Ja, ett värdshus är i detta skede ett nödvändigt ont, men det kommer nog inte bli mycket till avkoppling innan de lämnat platsen bakom sig.
Soldaten
Gråriddaren sitter rastlöst och äter av frukosten som värdshusvärden precis serverat. De borde vara tillbaka nu. Tänk om det inte fungerade? Tänk om de blev upptäckta? Tänk om det har hänt henne något? Planen hade varit enkel. Res till Nordens stjärna. Dela sedan upp er så en grupp reser vidare till Llyne för att befria fången. Andra halvan stanna kvar och förbereder flyktvägen. Det är viktigt att spåren inte går att följa längre än hit.
Gruppens ledare kommer och sätter sig bredvid gråriddaren. Som av gammal vana går hans vänsterhand till högerarmen som för att dölja den. Det har gått 15 månader sedan han anslöt sig till rebellerna, men trots att de flesta av dem har mottagit honom väl så skäms han fortfarande för sitt ursprung. Ledaren ger gråriddaren ett lugnande leende men ögonen skvallrar om att också hon är orolig. ”De kommer nog snart ska du se. De behövde säkert bara ta en avstickare via skogen för att skaka dem av sig”. Gråriddaren nickar, tacksam för stödet. Men han känner sig inte lugnare. Hans blick vandrar iväg och han återser striderna utanför Månborgen. Så många kroppar… Gråriddaren och ledaren för den lilla rebellgruppen sitter tysta sida vid sida. Väntar. Kanske, bara kanske, skulle Sinh vara med dem och föra deras vänner tillbaka till dem.
Dödsjägare
Obs! Inga dödsjägare kommer finnas med på lajvet. Endast historierna kring dem.
Flickan drog djupt efter andan, höll den en stund och andades ut. Hackigare än hon tänkte att den skulle vara. Hennes mästare, en gammal, gråskäggig man stod och såg på henne.
”Är du beredd?”
Hon nickade, oförmögen till att svara. Hennes mästare nickade.
”Jag är därute för att se reaktionerna. Jag hoppas att det du hittat på ska göra mig stolt, du är min bästa elev.”
Sedan gick han. Flickan drog ännu ett hackigt andetag, försökte stilla sitt nervösa, skenande hjärta. Hon drog kåpans huva långt ner över ansiktet, gick igenom de tunga tygsjoken från det bakre rummet och ut på den lätt förhöjda podiet som var det stora rummets scen. Hon hade studerat och räknat ut det här noga. Hon visste var alla ljuskällorna fanns och visste exakt var hon skulle stå för att ljuset skulle lysa upp henne, men hålla hennes ansikte skymt där i huvans mörker. Hon höll ner huvudet och granskade sin publik som inte först lade märke till henne. Hon såg sin mästare vid ena väggen och han granskade henne och hennes publik kritiskt. Hon hoppades att hennes plan skulle lyckas för hon hade inte råd att misslyckas med slutproven. Och sakta men säkert började publikens sorl tystna tillfredsställande. Ett flämtande av chock hördes i ett hörn när den personen såg hennes kåpklädda uppenbarelse. En överraskad svordom från ett annat håll höjde hennes självförtroende och när hon fått publikens fulla uppmärksamhet började hon.
”Ingen vet var de kom ifrån. Ingen vet vem de egentligen är. Är de vålnader av fallna krigare? Eller människor som er? Är de din granne? Din mästare? Din bror, eller far? En sak är säker. Är man en drakryttare så är ens dagar räknade, för Dödsjägarna är där ute och kräver drakryttarblod.”
Hon tystnade för att se om hon hade sin publiks fulla uppmärksamhet och när hon såg sin mästares nöjda leende när han såg ut över den tysta folkmassan fortsatte hon.
”Jag ska berätta för er en historia jag vet om. Det handlar om en helt vanlig pojke i en helt vanlig by. Det är inget speciellt med den här pojken. Han har växt upp med sin familj. En mor, en far och två äldre systrar. Han jobbade som lärling hos en skräddare och han trivdes riktigt bra. Han var inte särskilt skicklig, men med tiden skulle han ändå kunna bli en helt hyfsad skräddare. Fullständigt kapabel att lappa de skjortor som kunderna kom in med och sy ihop ett par enkla byxor eller en mantel. Men det få visste om var att bagarsonen i grannhuset just hade fyllt femton och han hade fått en present ingen önskar sig. Ett drakryttarmärke. Eftersom ingen visste om det blev det en total överraskning när de kom. De dolda, de maskerade. Dödsjägarna.
Dimman låg tät över ängarna runt byn den morgonen. Solen orkade inte ännu skingra dimman utan lyste svagt genom slöjorna och gav världen en varm, mystisk glöd. Ingen lade märke till dem först. De var bara mörka skuggor i den skimrande dimman. Men skuggorna närmade sig ljudlöst och plötsligt var de mitt i byn. Ingen skonades utan alla släpades upp från sina matbord eller ur sina sängar. Den som gjorde motstånd dödades genast. Skräddarpojken som hade suttit uppe hela natten med en mantel vaknade av att dörren till skräddarens hus slängdes upp med ett brak. Skräddaren protesterade när han släpades ut ur huset och skräddarpojken satt och stirrade på luckan upp till vindsloftet där han satt. Han höll sin nål som vapen, riktad mot luckan. Han visste att nålen inte skulle skada Dödsjägarna och de skulle absolut inte känna sig skrämda av den. Men han kände sig modigare av att hålla något vasst i sina händer, även om det bara var en ynka nål. Men ingen kom och till slut vågade han sig till det lilla fönstret som vette ut mot torget. Dödsjägarna hade samlat alla bysbor som inte dödats på torget. Och längst fram stod bagarsonen. På knä i den fuktiga jorden, gråtande av skräck. Bagaren protesterade ilsket tills en av Dödsjägarna kapade huvudet av honom med ett enda slag av sitt svärd. Resten av byn blev knäpptysta. Till och med bagarsonen grät med tysta tårar.
”Är du drakryttaren?” frågade Dödsjägaren som verkade vara deras ledare.
Pojken nickade tyst.
”Visa mig.”
Bagarsonen drog ner skjortan över axeln och visade upp sitt drakryttarmärke. Med en snabb rörelse hade ledaren fått fram en dolk och utan att någon riktigt hann se detaljerna, stod ledaren med en hudflik med ett drakryttarmärke på i handen. Bagarsonen vrålade av smärta och mellan hans fingrar som kramade om hans axel såg man rått kött och blod som rann nerför armen. Byborna började protestera mot behandlingen pojken fick men Dödsjägarledaren såg ut över samlingen och med sin raspiga röst fick han dem alla att tystna igen.
”Skyddar ni den här drakryttaren?”
En kort tystnad innan smeden morrade till.
”Pojken är en av oss och drakryttare eller inte så får både han och vi en omänsklig behandling. Det finns lagar och jag tror både kejsarens armé och gråriddarna har ganska mycket att diskutera med er om ert beteende efter idag.”
Dödsjägarledaren skrockade.
”Har du inte hört. Lagar gäller inte för oss längre.”
Han såg runt på sina män.
”Lås in dem.”
Byborna föstes in i en lada och ladudörren barrikerades. Och skräddarpojken såg på med fasa när ladan sattes i brand. När han såg lågorna stiga mot himlen visste han att han borde fly, men rädslan för att Dödsjägarna skulle se honom ifall han steg ut utanför dörren fick honom att stanna. Gråtande med händerna för öronen försökte han hålla bort ljudet av skriken från ladan. Skriken av skräck och smärta från en grupp människor som mötte sitt öde i eldens obarmhärtiga famn. Och när skriken tystnat och endast eldens dånande hördes så kunde pojken inte vänta längre för elden hade börjat ta sig in i skräddarens hus och han hade redan lyckats bränna sig på armen. Han sprang ner och ut och såg hur halva byn redan stod i lågor. Dödsjägarna hade gått lika tyst som de kommit och den enda människa skräddarpojken såg var drakryttaren, som slappt hängde från en stadig gren i eken strax utanför byn med en snara om halsen. Pojken kräktes men vågade inte närma sig trädet utan flydde från byn åt motsatt håll.”
Flickan tystnade igen och såg mot sin mästare som slutat studera hennes publik och såg på henne istället. Hon var glad att huvan höll hennes ansikte dolt för hon rodnade lite över uppmärksamheten och hon avslutade genom att vända sig om och gå tillbaka till det lilla bakrum hon kom ifrån. Hon drog kåpan av sig och satte sig tungt på bänken. Hon hade gjort det. Berättat historien som skrämde henne så även om hon som varje historieberättare hade ändrat på några detaljer. När hennes mästare kom in i rummet lade hon utan att tänka på det kåpan över vänster underarm. Som för att dölja något därunder. Hennes mästare log mot henne.
”Du är godkänd.”