Serrade

Det första de såg var röken som sakta steg upp över trädtopparna. Martin stannade till och rynkade ögonbrynen.

”Det där är fasligt mycket rök.”

Jics ropade till och pekade på en liten skara människor som sakta kom gående längs med vägen mot dem. Mannen i skaran höll en liten flicka i sina armar medan de två kvinnorna ledde en mula som hade en liten packning och en pojke på sin rygg. Alla var mörka av sot och kläderna var trasiga. De enda tygstyckena som var hela var en grå mantel över pojkens axlar och en filt som flickan var inlindad i. Sorg tyngde deras ansikten och i smutsen syntes spår av tårar. När de såg att de hade sällskap på vägen stelnade de till men slappnade av när de insåg att det var en flicka och två kvinnor, varav en hade ett barn på ryggen, med i gruppen. Martin nådde först fram till den sorgliga skaran.

”Goddag, vart hän? Och vad har hänt där borta?”

Mannen skrockade till.

”God och god. Så god den nu kan bli när hela vår by bränts ner av Dödsjägare. Det visade sig att byäldstens son var drakryttare. Nu hänger han på samma gren som sin son, bara för att han ansåg sig ha rätten att inte berätta den detaljen för gråriddarna. Skulle han ha gjort det skulle inte Dödsjägarna ha kommit.”

Bitterheten sken igenom i hans röst när han berättade.

”Vi är på väg till min bror i Llynne. Vi är de enda i byn som överlevde Dödsjägarnas anfall. De är inte så förtjust i att någon motsätter sig deras dödande av byäldsten och hans son.”

”Det där är en gråriddarmantel,”sa Alys och pekade mot manteln som värmde pojken på mulan.

Kvinnan som ledde mulan i ett band log.

”Jo, en av gråriddarna som kom från Viesby var så vänlig och skänkte oss den för att barnen skulle hålla värmen.”

Den andra kvinnan tillade.

”De gav också mulan och lite pengar åt oss. Sinh vare med dem. Skulle inte de ha dykt upp vet jag inte vad vi skulle tagit oss till.”

Den första kvinnan nickade instämmande.

”En av de svartklädda banditerna höjde just kniven över mig när de varnades om att gråriddarna var i antågande. Då försvann alla Dödsjägare illa kvickt.”

Mannen hummade jakande.

”Det är tack vare gråriddarna vi lever ännu. De är i Serrade nu och letar efter ledtrådar om vart de svartklädda avskummen tog vägen. Sist jag hörde hade gråriddarna tagit någon till fånga också. En man och en kvinna, skulle jag inte veta bättre skulle jag gissa på att hon var en sinhtesa. Om de är Dödsjägare hoppas jag att de får vad de förtjänar”

Alys och Martin såg på varandra. Alys log mot mannen.

”Tack för infon, men jag tror vi ska släppa iväg er nu. Ni har lång väg kvar till Llynne.”

De sa farväl och skiljdes. När de var utom hörhåll sa Rebekka det som alla tänkte.

”Tänk om det är Beni och Ileana?”

”Det vet vi inte säkert innan vi sett efter.”

Rebekka tvekade och Alys märkte av det. Hon mindes samtalet de hade haft i värdshuset.

”En liten bit bort finns en stig som leder in i skogen. Vid den tudelade rönnen tar ni stigen till vänster och följer den tills ni kommer till en bäck. Följ stigen längs bäcken ända fram till en stor glänta. Under silverpilen finns en liten koja. Ta Zerafin och Jics och vänta där på Martin och mig.”

Martin började protestera men Alys avbröt honom.

”Är Ileana i fara tänker jag inte överge henne. Dessutom är jag inte helt hjälplös även om det skrämmer mig att jag skulle kunna bli igenkänd.”

När Rebekka och Jics försvunnit efter en nästan osynlig stig i skogen smög Alys och Martin fram mot byn. Synen som mötte dem var fruktansvärd. Tre gråriddare höll på att begrava svartbrända kroppar, delvis med hjälp av magi. Två andra höll på att skära ner någon ur ett träd. Vid ett tält stod tre gråriddare till. Och vid deras fötter, på knä, var Beni och Ileana. Alys hörde Martin svära. Inga kraftuttryck hon någonsin hört förut men tonen i hans sammanbitna ord gav ingen tvekan om vad de var.

”Vad ska vi göra?”

Martin var tyst ett par hjärtslag innan han svarade.

”Jag antar att vi får vänta tills det blir mörkt och sedan rädda min bror och hans flicka.”

Men han hade knappt sagt färdigt sin mening innan de såg hur en av gråriddarna drog sin dolk och höjde den mot Beni. Martin handlade av ren instinkt och var iväg ut ur skogen innan Alys han stoppa honom. Allt hände så snabbt därefter. Gråriddaren körde in dolken i magen på Beni och Ileana skrek. Gråriddaren hann bara dra ut dolken igen innan Martin fällde honom till marken med en flygande tackling. De andra gråriddarna reagerade på anfallet med att dra sina vapen och de som var längre bort släppte vad de hade i händerna och kom rusande. När Alys kom fram sänkte två av gråriddarna sina vapen redan mot Martins rygg där han stod hukad över gråriddaren vars dolk ännu var röd av Benis blod.

”Nej!”

Alys röst skar igenom tumultets oljud och till båda gråriddarnas förvåning stannade deras klingor upp mitt i slaget. Martins knytnävsslag stannade upp strax ovanför käken på gråriddaren under honom. Martin försökte en gång till och den stannade på samma ställe, nära men inte så att det tog i.

Alla tvekade några ögonblick medan de försökte komma underfund med vad som hände. Alys kände hur hennes magi sken från henne som en sol. Hon visste inte exakt vad hon gjort men hon var väl medveten om att ifall hon släppte den magi hon just nu utstrålade så skulle de alla få en väldigt obehaglig framtid. Gråriddaren som befann sig under Martin tog tillfället i akt och kravlade upp från sin sårbara ställning. Han spottade ut blod på marken och rättade till klädseln medan han såg sig omkring på scenen framför sig. Martin som ilsket stod och stirrade på honom. Hans kolleger med höjda svärd som inte fann sitt mål. Ileana som oroligt hade sökt sig närmare Beni. Hans ögon smalnade när han såg Beni ännu flämta efter luft på grund av chocken efter knivsåret, men själva såret under den trasiga och blodiga tunikan var borta och slät hud mötte gråriddarens blick. Hans blick stannade på den slöjklädda kvinnan som stod i mitten av allt. Alys. Han slappnade av lite när han såg sina andra kolleger ställa sig runt dem i en cirkel. Han såg på Alys när han började tala.

”Så vad nu? Du kan inte hålla upp din magi hur länge som helst. Och vi är så mycket fler än er. Vi kan vänta ut er.”

”De här två har inget med Dödsjägarna att göra, släpp dem och vi går vår väg. Vi vill inget ont.”

Alys svepte sin hand mot Beni och Ileana. Gråriddaren log.

”Tja, och om jag inte vill det då? Vad gör ni då?”

Alys såg på Martin och gråriddaren. Alys visste inte om Martin sett hennes villrådighet eller inte och hans hårda röst var riktad till gråriddaren som uppenbarligen var ledaren för den här gruppen.

”Vi gör ett byte.”

”Martin!”

Alys svor för sig själv när hon såg en intresserad glimt tändas i gråriddarens ögon på hennes snabba respons på Martins uttalande.

”Jag lyssnar.”

Martin började gräva i sin väska.

”Martin, den är inte din att ge bort.”

Martin gav Alys en irriterad blick.

”Skulle du inte göra detsamma för din familj?”

Alys bet sig i läppen. Hon visste vad det svaret var och hon såg på under tystnad när Martin höjde handen ur väskan med drakhjärtat i sin näve. Gråriddaren stirrade på hjärtat, sedan på Martin och Alys. De såg hur han öppnade munnen för en fråga, stängde den, såg på Beni och hans slutna sår och hur han såg på hjärtat igen. Alys granskade hans minspel.

”Du vet vad det är.”

Gråriddaren nickade sakta till svar på Alys påstående. Han fick ett bestämt uttryck i sitt ansikte.

”Låt fångarna gå.”

En av de andra gråriddarna började protestera men tystades av gråriddarledarens blick. Den som protesterat skar av repen som höll Beni och Ileana fångna och paret började gå mot skogen, stödda på varandra. Alys och Martin retirerade också, sakta, med ögonen på gråriddarna. När de kommit en liten bit lade Martin ner hjärtat på marken och de smet in i skogen efter Beni och Ileana.

Resan vidare var stämningen tryckt mellan dem alla. Lite som en tyst överrenskommelse kom de fram till att de alla skulle resa till Gale och där först bestämma vad de skulle göra. Beni och Ileana ville skiljas från resten av gruppen i Acres men Martin gav sin bror en sådan ilsken blick vid det uttalandet att Beni inte nämnde det igen.

Efter en lång resa kom de alla fram till ett stort hus i de iskalla bergen i norr. Solen hade nått middagstid och lyste över bergen som omringade Gales hem. När de närmade sig huset öppnades dörren av en liten brunhårig kvinna. Hon log mot dem.

”Martin.”

Martin kysste hennes kind till hälsning.

”Nelma. Alltid trevligt att träffas.”

”Herrn väntar i blå rummet.”

Martin nickade och ledde dem alla genom husets korridorer till en vit dörr som öppnades upp mot ett rum som var inrett i ljust himmelsblåa färger. I mitten av rummet satt en blond ung man med en bok i sin hand. Han flög upp med ett leende när Martin öppnade dörren. Han hälsade hjärtligt på sin gamla vän, nickade vänligt mot kvinnorna och vände sig om mot Beni och greppade hans hand. Han vände handen så att eldslågan som prydde Benis arm syntes. Gale log och såg Beni i ögonen.

”Äntligen är du här. Heria har stora planer för din framtid. Synd att ni förlorade drakhjärtat, men det skulle bara ha varit en bonus. Det är ditt hjärta som räknas. Du är en viktig pusselbit i Frostvargens kommande död.