Månborgens årsdag

Idag är det exakt 3 år sedan Frostvargens tids andra lajv ordnades: Månborgen. Vi tänkte fira detta med en bild och tillhörande text. Det är inte alltid man har chansen att läsa andras stämningstexter och nog är det egentligen lite synd att det är så. Så här är Kenna och Derens berättelse. Vi vill påpeka åt er som inte har besökt denna plats, att Månborgen är en av de mörkaste platserna i Gargonien. Det är hit drakryttare förs för att renas från draksinnet och det är hit landsförbrytare förs för att utfrågas. Alla medel är tillåtna när det kommer till rikets säkerhet och varje man och kvinna gör det som krävs för att beskydda folket.

Håll till godo.

Deren slängdes in i cellen med sådan brutalitet att han stupade ner på det hårda stengolvet. Han stönade till av smärtan men vände sig sedan om, lagom för att se mannen ställa sig i dörröppningen.

”Nog visste jag att ni trigoner kunde vara tjockskalliga och envisa, men jag kommer ingen vart med dig just nu, eller hur.”

Deren kunde varken höra ilska eller frustration i mannens röst. Bara ett lugnt konstaterande. Och en gnutta besvikelse. Han såg fundersamt på Deren.

”Vad ska jag göra med dig?”

Sedan suckade han.

”Ser jag ingen förändring så är det inte så stor skillnad vad jag gör med dig längre. Och då har jag väl inte så stor nytta av din vän heller.”

Mannen vinkade in en till person i rummet och Deren steg snabbt upp när Kenna knuffades in i cellen. Mannen vände sig mot Deren och han kände sig plötsligt vänligt inställd till mannen. Han var den vackraste man Deren någonsin sett. Han gick fram till mannen och knäböjde vid hans fötter.

”Jag gör vad du vill, min Mästare, min Lord, min Gud. Jag är din.”

Mannen lade sin hand på Derens huvud och sa vänligt:

”Jag vill inte ha ditt sinne, min vän. Jag vill ha din själ och ditt hjärta. Men det är en sak du kan göra för mig.”

”Allt du vill!”

Mannen räckte över en dolk till Deren.

”Döda din vän. Sikta på magen. Jag vill att hon ska dö för din hand. Långsamt. Och att du ska vara medveten om vad du gjort tills din vän dragit sitt sista andetag. Är det förstått, drakryttare?”

Deren tog tag i dolken och steg upp.

”Absolut, min herre. Allt ni vill!”

Kenna stirrade förfärat på sin vän och backade till den motsatta väggen. Men Deren gick mot Kenna och fast hon bad desperat för sitt liv stack Deren kniven i Kenna utan barmhärtighet. Men när flämtandet av smärta lämnade Kennas läppar var det som om Deren vaknade till och han hörde hur dörren stängdes bakom dem. Deren hade lämnats ensam med en döende Kenna.

”Nej. Nejnejnejnejnej.” grät Deren medan han fångade upp Kenna som höll på att rasa ner i golvet av svaghet.

Deren sjönk ner på golvet och drog upp Kenna i sin famn. Kenna rörde Derens kind med en blodig hand och log lätt.

”Det var inte ditt fel. Oroa dig inte.”

”Nej, Kenna. Du får inte dö ifrån mig. Jag behöver dig!”

”Det är inget du kan påverka.”

Deren fick en envist beslutsam min i sitt ansikte och han bet ihop käkarna.

”Var inte så säker. Min mor hade vissa tricks som hon lärde mig.”

Deren lade försiktigt ner Kenna på golvet.

”Vad håller du på med, Deren?”

”Räddar ditt liv.” sa Deren medan han började rita runor på golvet runt Kenna med hennes blod som sakta men säkert rann ur henne. ”Kalla det runmagi eller blodmagi, hur du vill. Just nu tänker jag inte låta dig dö. Och ifall mitt släktes kunskap kan rädda dig när inte min drakryttarförmåga kan, så hata mig hur mycket du vill, men jag tänker i alla fall försöka.”

Ett lätt skratt kom ur Kenna, men den slutade när hon började spotta blod. Deren bet ihop käkarna och fortsatte med att rita ett par runor i pannan på Kenna och sedan över hennes hjärta. Sedan gjorde han detsamma på sig själv.

”Du vet konsekvenserna.”

”Jag vet, det hindrar mig inte.”

”Jag vill inte dö, Deren.” viskade Kenna och blundade.

”Och det ska du inte heller.”

Deren började snabbt mässa några meningar medan han drog ut kniven ur magen på Kenna som flämtade till och blodet började nu pumpa ut ur det fria såret. Nu var det bara tal om några sekunder innan Kennas hjärta skulle sluta slå. Deren drog ett hastigt snitt i sin undre läpp och grimaserade till, sög i sig en munfull blod och förde sina egna läppar mot Kenna på samma gång som Kenna drog sitt sista andetag. Deren kände hur den kraftfulla magin verkade när deras blod blandades med varandra och Deren höjde på huvudet och såg ner på Kennas livlösa ansikte.

”Funka nu då,” viskade han desperat.

Och plötsligt kände han ett ryck djupt i sitt inre och kroppen böjdes bakåt när han kände hur något rycktes ut från hans innersta väsen, hans själ. Deren skrek till av den oerhörda smärtan och en sorts silvervit dimma kom ut ur Derens mun och for in i Kenna. Smärtan släppte och Deren sjönk flämtande ihop. Ett stönande från Kennas läppar fick Deren att le. Hon öppnade sina ögon och såg på Deren.

”Hur länge fick vi?” viskade Kenna svagt.

”Jag hann inte med mer än två år.”

Kenna log svagt.

”Två år mer med dig, är mer än vad jag hade för bara en minut sedan.”

Kenna höjde handen för att röra vid Deren men stelnade till när hon upptäckte drakryttarmärket på sin högra underarm. Deren log.

”Gratulerar, Kenna. Du är nu en drakryttare.”